Stockholm var så vackert igår när jag promenerade från Östermalm till Södermalm. Att kalla det solnedgång skulle vara att ta i lite väl mycket, men det låg ett blått ljus över hela stan och skapade ett skönt lugn. Jag kommer att sakna den här staden, men är också redo att åka hem till Santa Monica. Det känns otroligt skönt att vara färdig med Norden för den här gången. Eftersom det är så länge sedan vi var här senast känns dessutom våren som en ganska kort transportsträcka till juni när vi kommer igen. Jag kände en större ambivalens förr, nuförtiden (eller kanske det bara råkar vara precis nu) tycker jag det är skönt att få känna både USA och Sverige och i viss mån Finland som hemma. Jag behöver liksom inte välja. Barnen har vänner i alla städer och pratar både svenska och engelska utan problem. Ingen finska, men det är okej. Vi umgås ju knappt med någon som bara pratar finska och kommer knappast att bo i Finland. Det sorgligaste med att ha hem så långt ifrån varandra är såklart att ta farväl av folk jag tycker om. Inte minst mina och Magnus föräldrar. Jag drabbas alltid av ett akut dåligt samvete när vi åker från Stockholm/Helsingfors. Men samtidigt är vi så lyckliga i Santa Monica. Vi har ett så otroligt privilegierat och roligt liv där. Barnen får uppleva så mycket kul och lärorikt. Jag tänker varje dag på hur mycket jag älskar att bo där. Varje dag känns det som om vad som helst kan hända. Äh, de här tankarna snurrar runt i mitt huvud. Hur ska man leva rätt. Ni behöver inte svara på det. Read more
