Blåtiran fick mig att minnas tillbaka en Valborgsmässoafton då jag hade en dålig pojkvän som brukade bli våldsamt svartsjuk när han blev full (och var nykter). På vägen hem från en fest började vi bråka. Jag sade att jag inte ville att pojkvännen skulle sova över hos mig, men han insisterade. När vi kom fram till min gata beslöt jag mig för att spurta ifrån honom. Jag fick ett ordentligt försprång (snabb redan då!), men när jag närmade mig min port insåg jag att jag aldrig skulle hinna slå in dörrkoden. Jag fortsatte vidare längs med gatan och dunsade plötsligt in i ett gäng killar. Vid det här laget hade pojkvännen knappat in ordentligt och skrek nåt oförskämt åt mig. Snubbarna stannade upp och frågade om jag var okej. Jag fick en idé och undrade om de kunde tänka sig att hålla i min kille i några minuter så jag hann in genom min port och kunde låsa om mig hemma. De gjorde de så gärna. Följande morgon steg jag upp tidigt för att träffa några kompisar i Kajsaniemiparken*. Min kille var också där. I stora solglasögon trots att det duggregnade. Snart började det gå ett rykte om att han gömde en gigantisk blåtira bakom glajjorna och att det var jag som i självförsvar gett honom den. Jag korrigerade aldrig ryktet. *en gång om året, den första maj, förvandlas Kajsaniemiparken från våldtäktspark till finlandssvensk mingelpark. Read more
