För fyra år sedan fick vi två katter, Simon och Katniss. Det var vår kompis Sofie som jobbar som veterinär som gav oss dem. Till kliniken hon jobbade på kom det ofta djur som hittats på gatan och eftersom hon själv redan hade tre hundar och tre katter tyckte hennes man Eric att det räckte.Jag har vuxit upp med hundar och hästar och hade ingen riktig relation till katter, men kattungarna var så gulliga att jag genast gillade dem. Två somrar senare dog tyvärr Katniss på grund av en magsjukdom (skönt att ha en veterinär i bekantskapen när ens djur blir sjuka), men Simon mår bra. Han blev också mycket mer social med oss människor efter att Katniss försvann. Nu ligger han oftast på soffans ryggstöd när vi kollar på film, eller på toalettstolen när jag tar ett bad.En gång rymde han och var borta i två veckor. Vi engagerade hela grannskapet, Magnus var ute på kvällarna och letade efter honom och vi fick då och då meddelande från grannar som sett en katt i kvarteret. Sedan stod han under vår balkong och jamade en dag när vi kom hem från att ha handlat. Han var mager och hade löss, men var hemma. Sedan höll vi honom inomhus länge, men nu får han komma och gå som han vill igen. Han har aldrig varit borta längre än en halvtimme.Är jag kattmänniska nu? Nja, jag vet inte. Jag gillar ju Simon som jag gillar alla djur i mitt liv, men vet inte om jag är specifikt en kattperson.Nu vill jag höra om era djur, vare sig det är djur som bor hos er eller djur ni umgås med annars.
