I dag spelade vi in en podd och pratade bland annat om Aamulehtis nya policy att använda sig av könsneutrala titlar och yrkesbeteckningar i sin rapportering. Språket skapar vår verklighet och utvecklas hela tiden, detta vet ni såklart. Det kom knappast som en överraskning att folk blev helt rabiata, kallade policyn bokbål och jämförde Aamulehtis ledning med Tyskland under andra världskriget och hävdade att det är lagvidrigt att kalla riksdagens talman för något annat än talMAN. Ett annat argument var att de nya orden är svåra att säga, men vet ni hur ord som känns främmande i början. Sen använder man dem och ser man på, de är helt vanliga och enkla. Saken är bara den att ingen förändring någonsin sker ifall ingen tar ett initiativ. Lagar, policyn och regler förändras hela tiden (kvinnor får rösträtt, det blir förbjudet att slå sina barn och vi talar om funktionsvariation istället för utvecklingsstörning). Givetvis drog hen-diskussionen igång på Facebook och jag kunde inte hålla mig från att kommentera en arg gubbes desperata förklaringar kring varför det är så viktigt att inte använda ordet hen. Alla fattar ju att det är av ren okunskap och kanske rädsla (ja och det vanliga internaliserade kvinnohatet) som den här personen skriver så här, men väldigt sorgligt ändå. Jag brukar hålla mig från att kommentera, men eftersom den är texten låg på svenska Yles Facebook tänkte jag att det inte kunde skada med ett klargörande och skrev: “Ordet hen finns i SAOL och används av de flesta stora medier. Det är ett utmärkt verktyg när en inte vet om det är en kvinna eller man som en hänvisar till. Praktiskt och mycket snyggare än “han eller hon”. Eller för folk som varken identifierar sig som kvinnor eller män. Det handlar givetvis inte om att förbjuda ord eller kön, bara om att öppna upp språket och ge oss användare fler alternativ.” Det här ledde till att en annan gubbe kallade mig först batikhäxa och sen lilla gumman. Och vet ni, jag blev faktiskt lite glad. Lite ledsen också på grund av den grava okunskapen och kvinnohatet, men glad för att det är första gången jag blir kallad batikhäxa och det kändes som om jag fått en inbjudan till en exklusiv grupp. Några timmar senare kom den här texten från ETC upp i mitt flöde: “Det är kvinnorna som dominerar i det engagemang som växt fram sedan hösten 2015 för nyanlända och asylsökande, inte minst alla ensamkommande barn. Detta bekräftar i sig bara den forskning om volontärarbete och ideellt arbete som redan finns, som visar att kvinnorna är i majoritet oavsett engagemangsområde. Men förutom att upplåta och förmedla boende, lyssna, trösta, hjälpa till med juridiken och vardagen har de engagerade kvinnorna också aktivt arbetat för att unga ensamkommande ska få stanna.” Nu är det Lina Teir och Björkfelt och en massa andra som gör så mycket mer än jag för nyanlända, men vilken hedersbenämning att kallas samma sak som de kallas. Read more
