Precis som alla andra har jag nu sett Avicii-dokumentären. Gudars var tung den var att kolla på. Jag fick dessutom lov att se den ensam eftersom Magnus vägrade. Maggan sa att det var alldeles för sorgligt och det hade han ju rätt i. När jag efteråt skulle berätta för honom vad den handlade om började jag gråta. Så jävla sorgligt. För ett par veckor sedan träffade vi en musikproducent som jobbar med riktigt stora artister hör i LA. Han berättade om exakt som hände i dokumentären. Att det alltid finns ett gäng människor som tjänar stort på artisten och därför inte vill att hen ska sluta jobba. Den här staden är full av trasiga och giriga människor. Eller kanske snarare den här världen. Tycker att Linn skrev bra om psykisk ohälsa och Hanna om att det är synd om männen. Stämningen hemma var dämpad. På kvällen beslöt vi oss för att äta middag ute och väldigt lägligt hade kvarterskrogen nåt slags all night happy hour. Jag åt tryffelpasta och gjorde en liten video. Det botade inte precis min weltschmerz, men lindrade den lite. Just det, Majlis hittade en gammal napp i badrumsskåpet och började för första gången i livet använda napp. Bättre sent än aldrig. Read more
