Innan man får barn känns det som om tusentals olika människor berättar exakt hur det kommer att bli. Om vad man inte längre kan göra, hurdana barn är, vad som kommer att vara svårt och lätt, ångestfyllt, fantastiskt och omöjligt. Eftersom man inte har barnerfarenheten och dessutom är sårbar och nyfiken kan man bara nicka och humma och se vad som händer. Efteråt när man blivit förälder och kanske har några år på nacken inser man att alla dessa människor bara berättade hur det var för just dem. De kanske inte insåg det själva och trodde att råden och förmaningarna var universella, men oftast baserade sig allt bara på anekdotisk bevisföring. En av grejerna man inte kunde göra med barn var att äta på restaurang. Det var oartigt mot personalen och de andra gästerna och tråkigt för barnet. Skaffa barnvakt eller var helst av allt hemma med barnet. FÖR VARFÖR SKAFFAR MAN BARN OM MAN INTE VILL UMGÅS MED DEM? På sin höjd kunde man äta på MacDonalds, fast det kunde man ändå inte för bara dåliga föräldrar ger sina barn snabbmat. Pilutta er säger jag nu med sex år av föräldraskap i bagaget. Det går alldeles utmärkt att släpa med sin ettåring, tvååring, treåring, fyraåring och så vidare på restaurang. Eller för att jag inte ska falla i samma mästrande anekdotfälla: I alla fall just det här lilla barnet. Och ja, jag inser att vi inte är bättre föräldrar än någon annan, säkert sämre på många sätt, att vi bara fått ett extremt easy going barn. Men tji alla ni som upprepade gånger sa att Maggan och jag inte kunde ta med barnet på restaurang. Read more
