Charlotte (som skriver en mycket bra blogg om bland annat jämställdhet) bad mig skriva om vad jag tycker om barn i bh-diskussionen i Sverige. Nu är jag ju inte som Charlotte historiker, men jag har för mig att man inte behöver gå mer än femtio år tillbaka i tiden för att nå en tid då det inte fanns speciella barnkläder. Ungarna kläddes i miniatyrversioner av vuxenkläder. Eller kläder som det på den tiden kallades. Jag menar inte att allt var bättre förr, tvärtom var det mesta antagligen sämre förr, men ibland tappar man perspektiv på vad som är det normala. Själv är jag en stark förespråkare av barn som badar nakna och gör det gärna själv på landet. Nakenhet är inte samma sak som sex. Kroppar är inte samma sak som sex. Däremot finns det en sexualisering av kroppen (kvinnor, barn och i viss mån män) som är hemsk. Utan forskning i ryggen är jag säker på att människan aldrig tidigare blivit utsatt för lika många bilder på retucherade kvinnokroppar i utmanade ställningar. Magasin, utomhusreklam, tv, film, internet pressar upp kroppar i våra ansikten. Överallt. Hela tiden. Snygga kroppar säljer. Sex säljer. Det är omöjligt att undgå slanka, jämna vältrimmmade kvinnor i små klädesplagg. Inte alls konstigt att allt yngre barn tar modell och vill se ut som dem. Ett annat problem är det eviga skuldbeläggandet av mammor. Det är tydligen mammornas fel att sjuåringarna vill klä sig i bh:n och klädföretagen gör bara som kunderna önskar. Grattis kapitalismen! Jag skulle gärna se en diskussion om att precis allt ansvar i samhället inte ska ligga på konsumenten. Det går nämligen inte alltid att rösta med plånboken. (Och don’t get me started om att pappor också är föräldrar) Är det fel att åttaåringar vill ha bh:n? Jag vet inte. Vi borde kanske ta ett steg tillbaka och fundera på hur mycket energi, tid och pengar som vuxna lägger på att bli snygga. För det är vår besatthet av kroppar som gör att också barn blir intresserade. Vi borde kanske bara sluta prata om kroppar hela tiden? Read more
