I våras satt Ida-Lina och jag och pratade om avundsjuka. Jag vill minnas att det delvis handlade om att män är mindre avundsjuka än kvinnor eller att kvinnor hemlighåller sin avundsjuka och kanske låter den förvandlas till missunnsamhet. Jag höll på att skillnaden är störst mellan individer, medan Ida-Linas erfarenhet var att kvinnor eventuellt har svårare att hantera avundsjuka. (Eller minns jag fel?). Ida-Lina tipsade i alla fall nyligen om bloggen Brunheten skriver ett långt inlägg på samma tema. Jag sprang en stund med Alex och Sigge i hörlurarna och det slog mig att det oftast är charmigt med män som visar svaghet. När Alex säger att han är avundsjuk på Sigge blir han mer sympatisk. Eftersom kvinnor generellt uppfattas som det svagare könet är det inte lika gulligt när de berättar om sina mindre fina sidor. Jag tror att kvinnor har en större press på sig att vara felfria. På samma sätt förväntas män vara lite skrytigare och ha en mer go and get it-attityd. Ni kan ju korrigera mig om jag har fel, men en kvinna som skryter upplevs lätt som jobbigare än en man som gör det. Kvinnor verkar ha ett lite mindre spelrum också här. Kanske det är därför kvinnor har svårare för att högt säga att de är avundsjuka. För att känslan blir lite fulare än om en man säger samma sak. PS är själv livrädd för att låta skrytig på bloggen. “Oj nej, nu verkar det igen som om jag har det oförskämt bra. Måste skriva ner mig lite.” Inte provocera. Inte provocera. Read more
