Det här hade jag inte tänkt blogga om för det är ett ganska känsligt ämne, men here goes ändå: Jag avskyr verkligen att vara gravid. Jag vet att det nu gör ont i alla som kämpat/kämpar med att bli just det jag nonchalant slänger ut att jag inte vill vara, men jag föreställer mig att måste få ha rätt till mina egna känslor. Jag fattar att det är livets mirakel att göra nytt liv och kvinnor praktiskt taget är gud som fixar detta, men otacksam och bortskämd som jag är går jag omkring och avskyr det. Korta stunder kan jag tycka att det är mysigt när ungen pysslar omkring inne i min mage, men 99 procent av tiden längtar jag efter att få vara ensam i min kropp. När babyn är ute är vi också två personer som kan ta hand om henne precis lika mycket, nu är det bara jag. Ironiskt nog verkar min kropp ändå fixa graviditet ganska bra. Har ej ont nånstans, kan promenera och röra på mig så mycket jag vill, magens magnitud är visserligen svårt att uppskatta ibland och stöter hela tiden in i saker, men på det stora hela går det ganska bra med tanke på att det är så pass lite tid kvar (trots att de sista veckorna brukar vara de längsta). Jag vill springa, rida, sova på mage, ha tillbaka min vanliga helkroppsprofil, dricka champagne och inte konfronteras med folk som håller mer ögonkontakt med min mage än med mina ögon. Signatur. EGOISTEN Read more
