För tillfället försörjer jag mig på att skriva och trots att mina inkomster (eller droganvändning) inte precis motsvarar Leonardo DiCaprios i The Wolf of Wall Street känner jag mig mycket tacksam och lyckligt lottad för att få leva på att göra nåt jag verkligen tycker om. Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är… eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?). Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig. Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: “Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?” Och enstaka gånger: “Jag är ett fucking geni!”. Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att “ingen väl ändå läser dem“. Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch. Read more
