Det är så fruktansvärt roligt att få post. Att någon bemödat sig med att fysiskt skicka iväg ett paket eller bara ett kort är en sorts tecken på kärlek. I går kom Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – En roman om kärlek fram och det var ingen mindre än Hietanen som skickat den. Mitt hjärta blev stort och tacksamt. TACK ANNE! Sedan scrollade jag igenom Twitter och landade på en här utmärkta essän skriven av samma Andersson. Här resonerar hon kring att välja bort barn. Jag älskar att läsa om folk som väljer att göra annorlunda än boskapshjorden jag själv tillhör. “Den som vill ha barn behöver inte förklara sig, vilket är tecknet på hegemoni. Men jag tror att man får bli lite hårdhudad här och hålla ordning på tankarna. Det viktiga är inte att ändra på omgivningen, utan att mångfalden av sätt att leva tolereras, bejakas eller uppmuntras. Många hävdar slentrianmässigt att barn utgör livets biologiska mening och dess existentiella tillika. Mot det vill jag anföra att det biologiska saknar mening och den existentiella meningen är ett samlingsnamn för en känsla man kontinuerligt konstruerar utifrån allehanda upplevelser, behov och förnimmelser. Den är helt individuell.” Read more
