Här nere vid kusten är det ofta mulet på förmiddagarna. Jag antar att det har något att göra med kall luft som driver in från havet, men eftersom jag inte är meteorolog ska jag bespara er mina analyser kring väder. Vi drog ändå ner till stranden och surfade ett par timmar. Majlis håller på att göra sig mentalt förberedd på att inleda sin surfkarriär. Än så länge står hon bara på en bräda på stranden och ibland där vågorna kommer in, men snart paddlar hon ut med oss. Jag är i hemlighet stolt över att min bräda är kortare och svårare än Magnus surfbräda. Det har såklart ingen som helst betydelse, men sån är jag. När man är nybörjare och första gången på väg ut får man ofta en bräda som är stor som en SUP. Detta för att ha tid att öva på balans och att komma upp på den. Vidde surfade bara en halvtimme, sen fick han Magnus bräda på foten och tackade för sig. Jag var så mör i kroppen efteråt. Inte bara att komma upp, utan också att efter en lyckad tur ta sig tillbaka ut i havet. Så många kalllsupar när vågorna kastar sig över en. Men också så värt det. Det finns något så oerhört tillfredsställande i att kämpa som fasiken och ta ut sig helt. Det kan vara i skidbacken, eller efter en lång springtur, ett svettigt dressyrpass eller något annat där kroppen verkligen fått jobba. När har ni senast känt den känslan?
