Jag har tänkt en del på att man* som (ung) kvinna ska ta plats och stå på sig. Det är visserligen ytterst sällsynt att någon annan gör jobbet och bereder väg för en. Det är svårt att bli framgångsrik (vad det nu sen innebär) om man är en blyg viol eller av den passivare sorten. Oberoende av kön är man tvungen att ta initiativ och vara lite kreativ om man vill komma någon vart. Men att att göra sig hörd är inte samma sak som att gå runt och hålla monologer om hur begåvad man är. Det är heller inte alls imponerande att kopiera medelålders män** vars samtliga anekdoter utmynnar i hur smarta/roliga/framgångsrika/kompetenta de själva är. Det är inte imponerande vare sig man är femtioåtta eller tjugosex. Jag fattar att man vill visa att man är charmigt kaxig och har ett gott självförtroende, men det är bara tröttsamt för alla som lyssnar att ständigt få höra om hur braaa det går. Feminism är inte att alla ska bli jobbiga fyrtiotalistgubbar. *ja, ja nu kör jag man istället för en igen.**ursäkta generaliseringen. Read more
