Som sagt var det som att flytta hem till byn när vi landade i Rödbergen. Det går knappt att promenera ett kvarter utan att stöta in i vänner och bekanta. Så himla roligt jämför med att ha levt en i halvanonym tillvaro i LA.Men så finns det halvbekanta, gamla klasskamrater, grannar som alldeles tydligen känner igen en, men låtsas att inte se. Jag tolkar det som om det pinsammaste som finns är att hälsa på nån som INTE HÄLSAR TILLBAKA. Då är det liksom tryggare att kolla ner i sin telefon eller åt annat håll. Jag bekräftar min teori med Facebook-uppdateringar där folk skriver om hur de skäms ihjäl sig efter att ha hälsat på TV-hallåor eller skådespelare. Försöker själv tycka att det inte är så farligt och att ett hej alltid är bättre än tystnad.Nåja, det om det. Vi återgick till gamla Helsingforsvanor och tillbringade förmiddagen på Nationalhistoriska museet. Read more
