Här kommer veckans nyhetsbrev. Om du tycker om mina texter här på bloggen och vill stöda mig som skribent kostar en prenumeration bara 5 euro / 50 kronor i månaden. Det är lite, men betyder mycket för mig. Tack!I veckan såg jag instagramklippet där Selena Gomez gråter över Donald Trumps brutala och inhumana invandringspolitik. Gomez farmor kom själv papperslös från Mexiko, gifte sig med en amerikan och fick barn här. Och alla barn som föds i USA blir som bekant automatiskt medborgare. Det är inte första gången Gomez engagerar sig i invandrares rättigheter, men den här gången blev hon så hånad och hatad av extremhögern att hon tog ner videon.Tårar är ett tecken på sårbarhet och sårbarhet var länge något som tydde på svaghet, åtminstone i den amerikanska machokulturen. Sedan tedtalkade Brene Brown 2010 om att sårbarhet är fint, mänskligt och en styrka. Generation Z har inga problem att gråta framför sina följare på sociala medier. Folk gråter för att dela sin sorg, för att bli bekräftade och för att de kan få tröst här som de inte får IRL. Sen finns det ytterligare en kategori, nämligen influencers som insett att folk längtar efter känslor och mascara som rinner efter ett decennium av noggrant kurerade och stylade bilder på perfekta liv. Genom att få sina följare att känna empati knyter influerarna dem närmare till sig och… säljer mer.Tårar är plötsligt både känslor och en slags valuta. En artikel i The Atlantic kallade fenomenet för McVulnerability. När sociala medier gjort personlig storytelling till en marknadsföringsstrategi är en snabbproducerad och lättkonsumerad version av sårbarhet ett sätt att skapa intimitet. Väck sympati och visa dig mänsklig så är det lättare att att sälja i nästa inlägg. Det är kanske bara en naturlig fortsättning från att kalla sina följare för besties, trots att man aldrig haft någon som helst personlig kontakt med dem.Nu menar jag såklart inte att det är fel att visa sig ledsen på sociala medier. Den verkliga sårbarheten, den som Brené Brown talade om, handlade om att vara modig och visa sitt verkliga jag, utan att veta hur det kommer att tas emot. Men på sociala medier är det ibland, eller kanske ofta, en strategi. I artikeln kallas det emotionell kapitalism. När känslor skapas som produkter.Man kan ju argumentera att också Brown använder sårbarhet och tårar för att sälja böcker och kurser, men skillnaden är att hon inte använder känslor för snabba likes och engagemang, utan för att skapa en djupare förståelse kring mänsklighet.Hur som helst, jag tror att Selena Gomez grät genuint för hur de svagaste i samhället behandlas. Samtidigt är jag lite rädd för att jag allt oftare ska koppla ihop tårar med marknadsföring. Men det är inte därför vi är här, nu över till länkarna.Jag tog en paus i att analysera Donald Trump den här veckan, men det ni behöver veta är “Flood the Zone” (Gåvoartikel NYT) och för att få lite hopp följa AOC på sociala medier (tex Instagram)
