På flyget hem läste jag Filter som hade ett kort reportage om att nyblivna föräldrar är olyckligare efter att ha fått barn än före. Inte bara lite, men ordentligt mycket olyckligare. Jag tycker att det här var lite intressant eftersom barn ska vara livet mening och en ska vara så fruktansvärt lycklig och tacksam hela tiden efter att ha fått dem. Så här tror jag: vissa människor har lättare att vara lyckliga än andra. Precis som vissa har anlag för att springa fort eller vara musikaliska eller ha lätt för att somna på kvällen. Det mesta går att träna upp till en hyfsat bra nivå, men det är fortfarande lättare för somliga att vara lyckliga än för andra. Gällande föräldraskapet gör sömnlöshet, mindre tid för hobbyer och vin, begränsad frihet och mer kräksjuka det logiskt att folk tappar i lycka. Samtidigt finns den andra sidan där barn gör att man får skratta mer och känna en oförklarligt stor kärlek gentemot de små kräken. Föräldraskap är att ständigt känna både lycka och olycka. Ur reportaget:“I fjol ägnades ett helt kapitel av FN:s årliga World Happiness Report åt att sammanställa forskning om lycka och föräldraskap från 105 av världens länder. Föräldrarna i 69 nationer betraktade sig själva som mindre lyckliga åren efter att de fått barn. Endast i nio av de undersökta länderna var det möjligt att med statistisk säkerhet bevisa motsatsen, alltså att förstagångsföräldrar kände sig lyckligare än tidigare.” Enligt det de undersökningar som reportaget hänvisar till är det mindre ledsamt att skilja sig än att få barn. Tänk på det. Spoiler alert: i slutet av artikeln framkommer det att på längre sikt återgår de som fått barn till sina lyckonivåer pre-ungar. Åtminstone de som har två eller färre. Hur har ni det? Jag tycker själv att jag är ganska lycklig, trots Vidar och Majlis, men jag är kanske bara för dum och ointressant för att vara olycklig. Read more
