Nu ska ni få höra hur liten jag är som människa. Vi har ett par amerikanska kompisar som jag gillar jättemycket, men så fort någon tar hästar på tal ska pappan poängtera hur duktig hans son är på att rida och att de gärna kommer upp till Topanga på en ridtur. Och de är såklart välkomna, men jag vet att sonen suttit på en häst en handfull gånger och det varit turistturer på olika semesterorter. Ni vet hur det är, man sitter på en uttråkad stackare till kuse som skrittat samma tur tusentals gånger. Oftast försöker jag bita mig i tungan, men det händer onödigt ofta att jag väser fram att det inte är att rida, det är att åka på en häst. Bara för att man sitter på en häst betyder inte att man kan rida. Det är som att säga att man kör bil när man sitter i passagerarsätet. Jag vet inte varför jag är så känslig för just det här, kanske för att det är en så vanlig uppfattning att ridning inte är en sport “hästen gör ju hela jobbet”. Jag antar att min irritation också delvis beror på att jag vet hur otroligt svårt det är att bli en duktig ryttare och att jag försöker lära mina egna barn nåt slags ödmjukhet i själva processen. Alltså jag hejar på dem och berömmer dem såklart, men jag vill också att de ska fatta att folk som är duktiga på något alltid har kämpat för att komma till den plats de är på. Read more
