Känner att det är nödvändigt att börja med att säga att det finns andra som har det långt mycket värre än vi. Både Magnus och jag är priviligierade som har jobb, hem och Stilla havet bakom knuten. Men fasiken så jag längtat efter att umgås med vänner. Igår åkte Majlis och jag ut till Karin och Ellis i West Hollywood och det var så otroligt mysigt att bara sitta och prata medan ungarna sprang omkring och hoppade ut och in i poolen. (Det slog mig att om vi hade en egen pool skulle jag bada naken 100 procent av baden). Den här pandemin har inte påverkat mitt arbetssätt alls. Jag jobbar ju alltid online. Däremot längtar jag så enormt mycket efter att sitta på restaurang med vänner, prata och kramas och skoja. De där oväntade mötena och vändningarna som aldrig dyker upp under ett schemalagt Zoom-möte. Jag saknar också att se folks ansiktsuttryck när jag är ute och går. Nu är det verkligen inte alla som ha ansiktsskydd, men jag upplever att folk är ängsliga och inte såklart inte tar kontakt på samma sätt som förut. Det jag älskar med att bo är att småpratet, att folk ser varandra, inte bara kommunicerar när någonting måste förmedlas. När jag är ute och springer och möter en annan joggare och vi vinkar lite diskret i samförstånd åt varandra kan det vara en av dagens höjdpunkter. Mänsklig kontakt, det är fint. Read more
