Jaha, så har en gråtit en skvätt 2018 också. Syrran med familj och mamma åkte hem idag och det är alltid så hemskt att ta farväl av dem. Livet känns så bräckligt då. Jag grät lite för att jag var så stolt över min mamma som trots sin stroke vågade resa hela vägen till L.A. och som klarade sig så bra och var så modig och tapper och faktiskt njöt av resan. Och över att Vidar och Majlis kommer att vara lite större nästa gång de får träffa sin mormor. Grät också över att det är så hemskt att bo så långt ifrån Pyret med familj. Jag tror att min gråtmildhet har med åldern att göra, att ju äldre en blir, desto tydligare är det att livet är ändligt. Jag försöker trösta mig med att vi haft så många fina stunder tillsammans här och att det är de ibland korta, men fina stunderna som räknas. Eller de jag ska tänka på när jag saknar folk mest. Jaja, nu har de åkt och jag är helt slut i kroppen. Delvis på grund av gråt, men också den där tröttheten som infaller när gästerna åkt hem och det är alldeles tyst och tomt i huset. Jag planerar att lägga mig i sängen, äta det sista av julchokladen och kolla på de sista avsnitten av “Curb your Enthusiasm” nästa laddning (obs underbara de också) gäster torde anlända om drygt fem timmar. Det var ju snack om OOTD på den här bloggen från och med januari 2018. Vi börjar starkt med pyjamasbyxor från Gap och hemstickade sockor (tack mamma!), gyllene birkenstock-sandaler, gammal, grå tröja från Cos och världens skönaste kofta/jacka från James Perse. Read more
