En egenskap som jag försöker träna bort på mig själv är sentimentaliteten. När jag i dag plockade undan i Viddes rum måste jag verkligen tvinga mig själv att slänga teckningar och gamla hemläxor. Det känns som om jag slänger bort en del av hans barndom, men egentligen kastar jag ju bara bort papper. Magnus är enormt mycket bättre, han skulle helst städa bort allt. Häromdagen kom Vidar hem med en uppgift där hans lärare hade ritat en massa stjärnor och glada ansikten och skrivit “very good!“. Magnus ögnade igenom pappret, berömde Vidar och slängde sedan bort skiten. Sådär bara. Utan minsta tanke på att spara den här påminnelsen om skolgång 2018 för Vidars barn och barnbarn. Jag längtar efter att vara personen som bara blickar framåt och också på ett praktiskt plan förstår skillnaden mellan saker och känslor. Att en kan älska och minnas en person, händelse eller ett fenomen utan att spara på en massa grejer som påminner en om den/det. Försöker öva mig på detta, men vetefan hur bra det går. Read more
