Igår kollade vi på ett tv-program med mycket reklam (okej okej, det var Paradise Hotel. Tänkte förklara mig med att Magnus är vän med programledaren, men handen på hjärtat skulle vi antagligen kolla annars också). Det slog mig i alla fall hur skrattretande och gammaldags den mesta reklamen är. En skådespelare som får betalt för att låtsas vara en kvinna som färgar håret med en viss hårfärg och är OTROLIGT nöjd med denna. Inga gråa hår längre! Vem köper en produkt för att en skådis låtsas vara en person som gillar produkten? Allt är bara hittepå. Där satt jag belåtet och tänkte på hur mycket mer trovärdiga influencers är som i alla fall har sin egen trovärdighet att utgå från. Man kan liksom inte ljuga hur mycket som helst ifall ens starkaste resurs är ens egen kredibilitet. Eller så resonerar jag när jag gör samarbeten på blogg och insta. Inte ljuga alls. Sen läste jag om det här experimentet som två journalister på Resumé gjort och blev nedslagen. Journalisterna hade skapat en uppenbart fejkad Instagramprofil som utgav sig från att vara konstnär som ville göra reklam för sin konst. I det här fallet var konsten en pixlad röv. De influencers som gick med på samarbetet tokhyllade konstverket och de allra flesta struntade i att märka samarbetet som reklam. Alla fick dessutom en skrattretande liten summa i arvode trots att de ursprungligen ville ha mycket mer. Detta var så ledsamt att läsa. Fattar ju #inteallainfluencers men det här var en påminnelse om att man inte ska tro på allt man läser, eller vad folk säger. Nu slår det mig att detta kanske är kapitalismens första dödsryckningar. Eller en förvandling till ett system där vi inte uppmanar andra eller oss själva att köpa grejer vi egentligen inte behöver. Read more
