Hej, hur har ni det? Jag mår bra. Eller fick en av surfbrädans fenor i nacken häromdagen och har en bula och ett skrapsår där. Havet är ca 16 grader (som kallast just nu) och när man skadar sig kyler vattnet ner kroppen så pass mycket att man inte riktigt fattar hur illa det är. Nu var det här ju ingen fara, men en påminnelse om att det kan gå illa om man har otur. Motvilligt måste jag erkänna att jag nuförtiden är mycket mer medveten om hur illa man kan skada sig än för bara några år sedan. Eller jag fick såklart det där iskalla medvetandet om döden när jag fick barn, men sedan jag bröt handen och nu får smällar med surfbrädan krävs det lite mer övertalning av mig själv innan jag rider de vildaste hästarna och tar de största vågorna. Jag vill såklart inte göra dumdristiga saker, men jag vill heller inte begränsa mitt liv. Känslan när man står på en bra våg eller galopperar riktigt fort är själva livet för mig. Sällan är jag lika lycklig som då. Jag tror också att rädsla föder mer rädsla. Och att den rädslan gör ens liv mindre. Så många som säger att de är rädda för havet och vågorna när jag säger att jag surfar. Alltså folk som vuxit upp i LA eller till och med Santa Monica. Och jag både förstår dem och vill övertala dem om att testa att ta sig ner i vattnet. Alla behöver såklart inte ställa sig på en bräda, men i alla fall leka i vågorna, se delfiner och få sig en liten kallsup. Hur resonerar ni, är det viktigt att göra saker som är lite skrämmande, eller väljer ni det trygga? Jag kan absolut ha fel om att ens liv blir mindre om man är försiktig. Kanske man lever längre med en hel kropp.
