I dag åkte min syster Pyret hem. Det är så SORGLIGT, jag vill ju vara med henne hela tiden. Vi har knappt tre år av åldersskillnad och har alltid kommit väldigt bra överens. Det kanske beror på att jag är lite omogen eller hon mogen eller att knappt tre år aldrig har varit en så himla stor åldersskillnad egentligen. Ibland funderar jag också på om våra föräldrars skilsmässa gjorde att vi kom varandra ännu närmare. Vi har självklart också bråkat och vet precis hur vi får den andra irriterad, men samtidigt finns det en stor trygghet i att ha någon som känner mig så bra att hon vet exakt vad jag tänker. En kompis berättade hur hennes föräldrar alltid var noga med att uppmuntra syskonens vänskap. Förklarat för dem hur värdefullt det är och ansträngt sig för att få dem att umgås. Jag minns inte att mina föräldrar skulle ha gjort så, men det har gått bra ändå. Kanske just för att Pyret och jag på så många sätt är lika. Har ni bra relationer med era syskon? Har det automatiskt blivit så eller har era föräldrar uppmuntrat er till det? Har ålderskillnaden eller könet spelat roll? Föreställer mig fördomsfullt att kvinnor generellt är bättre på att upprätthålla relationer, också syskon emellan. Berätta, berätta! Sista groupien med gänget. Nu åker de hem till Finland och vår hem känns plötsligt så tomt att jag är tvungen att ta Vidar på bio. Read more
