Hanna skriver om att att självdiagnostiersa sig som ansiktsblind. Jag är precis likadan, jag är hyfsat social och tycker i allmänhet att alla jag träffar är roliga och trevliga typer, men jag kan inte komma ihåg hur folk ser ut. Och det är inte för att jag är arrogant, blasé eller ointresserad, jag försöker verkligen minnas, men ansikten fastnar bara inte. Jag har försökt lösa problemet genom att hälsa på alla. Ända sedan Vidar var nyfödd har jag mött en (ganska snygg) pappa med två barn i barnvagn någonstans kring Femkanten. I nåt skede fick jag för mig att vi kände varandra och började hälsa. Sedan dess har vi blivit allt hjärtligare mot varandra och i morse efter en lång sommarpaus föll vi nästan i varandras armar av återseendets glädje. En liten tröst är att min ansiktsblinhet tydligen ger mig nya vänner. Read more
