Apropå gårdagens inlägg om prestation läste jag det här reportaget skrivet av en journalist på Svenska dagbladet. Det handlar om hur journalisten får utmattningssyndrom och får sätta sig i ett rum med andra Anonyma Prestationister och öva på att komma sent, inte ta ansvar och göra saker utan nytta. Jag läste den två gånger för att den var så välskriven och för att den hade så många beröringspunkter med mitt eget sätt att leva. Nu är jag ju inte utbränd, men så säger väl alla innan de får utmattningssyndrom. “Men har jag inte ändå behandlat de flesta delar av livet – från resor och träning till fester och dejter – som om de vore en sorts arbete där man bör maximera utfallet? Har jag inte nästan oavbrutet känt mig jäktad och haft svårt att uppskatta nuet eftersom jag mentalt redan gått vidare till nästa grej? Och trots att jag själv mest blir lättad om en vän, säg, bjuder på anspråkslös mat eller visar upp ett stökigt hem – hur mycket energi har jag inte lagt på att försöka laga imponerande middagar och att ha det snyggt i lägenheten? Förra året vigde jag de flesta av mina semesterveckor åt att skriva på en bok.” Jag går igång på att folk tycker att jag är produktiv och kreativ och snabb. Dessutom har jag haft privilegiet att jobba bara med sånt jag gillar. Jag tycker handen på hjärtat att det ÄR otroligt intressant med amerikansk inrikespolitik, att skriva (både för mig själv och andra), och springa och rida och ha koll på samhället, prata om feminism, spela in poddar och så vidare. Mitt jobb är mina intressen. Men tänk om jag främst gillar personen jag blir i andras ögon när jag gör allt det jag gör? Den tanken är ganska jobbig. Jag vill snabbt förklara att det inte är så. Ändå gav gårdagens coachingsession mig en påminnelse om att jag kanske borde tagga ner lite på prestationerna. Att det inte är så farligt att inte vara bäst och duktigast. I höstas när jag spökskrev en bok på en månad mådde jag inte tusen fattar jag nu i efterhand och när jag pluggade på USC 2013-2014 började jag tappa hår på grund av stress. Så är det inte alls nu. Jag mår bra, är glad och lider verkligen inte av utmattningssyndrom, fast gör ytterst få grejer som inte är nyttiga eller leder till nåt. Det skulle vara att kolla på tv-serier då. Ändå drabbades jag av tidningstexten. Det här citatutdraget ur reportaget tycker jag var nyttigt att läsa. Verkar vara enkelt i teorin, men otroligt svårt i praktiken för många av oss (inte Magnus). Hur är det för er? “Vi får i hemläxa att bete oss tvärtemot våra instinkter: ta pauser i arbetet, komma för sent, göra saker långsamt, göra saker halvdant, stå kvar vid övergångsstället när det är rött trots att det inte kommer några bilar, boka in tid för att vara lediga och sysslolösa, prata med lägre röst, låta bli att prata helt, äta på fasta tider, stå still i rulltrappan även om det hörs att tunnelbanan kommer.” Just det! Avslutade förresten precis en bok som handlar om just detta: Heidi Hakalas “Bara lite till“. På torsdagen kommer ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om den. Read more
