För mig innebär jämställdhet lika rättigheter och skyldigheter för alla. Det innebär bland annat att man får samma lön för samma arbete och att man har precis samma möjligheter oberoende av kön. Det betyder inte samtliga måste göra allting på samma sätt. Ibland är det svårt att skilja mellan individer och struktur. När det pratas om föräldraledighet får jag ofta höra att “Vi lever mycket jämställt, men för oss råkar det nu bara fungera bäst så att mamman stannar hemma länge och pappan jobbar. Pappan tjänar nämligen mer än mamman och det skulle vara ekonomiskt omöjligt att göra tvärtom.” Jag tvivlar inte alls på att just ni inte skulle ha en jämställd, fungerande relation. Alla måste få hitta sin egen väg. Men när det i 95% eller fler av fallen råkar vara just mannen som tjänar mer än kvinnan tycker jag att någonting är fel. Alla dessa pappor kan väl inte vara så mycket smartare och bättre och mer utbildade än mammorna? Kan det ligga något i strukturerna? Att kvinnor i fertil ålder blir riskarbetstagare för att de sannolikt kommer att stanna hemma med barn och att de halkar efter i löneutvecklingen av samma orsak? Borde också pappornas arbetsgivare betala? Eller kanske skattebetalare i allmänhet? Vi sponsorerar ju pensionärer och de ungar som föds kommer kanske att betala för oss en dag. Angående det biologiska argumentet att det alltid varit mammorna som stannat hemma och tagit hand om barnen och att det inte går att ändra på så där hux flux. Enligt den historia som jag läst var det hela släkter som tagit hand om barnen. Eller ammor och guvernanter om man haft lite mera pengar att röra sig mer. Att mammor sitter ensamma hemma med sina barn är ett mycket modernt påfund. Och om vi ska dra det här med naturligt och biologiskt till sin spets så är till exempel de förr så vanliga fenomenen slavar och barnarbetskraft inte så koscher nuförtiden. Bara för att världen sett ut på ett visst sätt förr betyder inte automatiskt att det är det bästa sättet. När jag blev gravid trodde jag att alla andra visste så mycket mer än jag (i ärlighetens namn tror jag det ofta fortfarande), men nu tio månader in i moderskapet har jag småningom börjat inse att alla bara talar om sina egna upplevelser och erfaranheter. De som refererar till forskningsresultat hänvisar alltid till just de undersökningarna som råkar passa deras sätt att leva. Man kan lyssna och lära, men det behöver inte vara sanningen för alla. En sån här sak till exempel: för oss har det verkligen inte varit någon skillnad mellan Magnus och mig som föräldrar. Vidar har inte knutit an mer till mig än till Magnus eller tvärtom. Jag skulle eventuellt kunna läxa upp alla gravida par om att pappan är precis lika viktig som mamman de första månderna, men jag låter bli för någon annan kanske upplever det på ett helt annat sätt och jag är sannerligen ingen forskningsanstalt i ankytningsteori. Dessutom finns det ibland två mammor eller två pappor eller bara en förälder. Eller fyra. Som vanligt säger jag, gör som ni vill, men fundera gärna igenom era besult först. Ett stort tack till er som orkade läsa så här lång. Jag skulle gärna skriva mer, men det här är trots allt bara en blogg. Ni får resten i bokform nån gång i framtiden istället. Read more
