Jag har funderat mycket på inlägget Sluta kämpa och mest av allt på era kommentarer. Kan det vara så här: När man skriver att man gjort något duktigt (synd att ordet duktig ska kännas så besudlat) får man beröm och bekräftelse och alla tycker beröm och bekräftelse? Lotta Lundgren pratar lite om bekräftelse i sitt sommarprat och undrar varför det anses vara så fult att sträva efter det. Själv ser jag det så här: Alla vill bli sedda. Om vi tar bloggen som exempel så finns det kanske någon enstaka typ som bloggar som en öppen dagbok för sig själv, medan de allra flesta tycker att det är roligt att någon läser och kommenterar. Jag tror att behovet att bli sedd är lika starkt utanför internet. Att man som förälder, polare, chef eller bara medmänniska gör en bra sak om man visar att man verkligen ser sina medmänniskor. Det kan bara vara ett hej eller kommentar på bloggen om att man diggar personens pioner (inte eufemism för bröst). En annan gång kan vi prata om den mörka sidan av bekräftelse. Att man om man lyssnar för mycket på beröm kanske också bli mer mottaglig för kritik. Edit: hehe, hur ironiskt blir det om ingen kommenterar det här inlägget? Ännu en EDIT: så här tycker våra svenska grannar om den här diskussionen. Read more
