Fråga: "Kan du och Magnus känna att era barn är helt "amerikanska" i sitt sätt att vara? Är det svårare att bli äldre i LA än det skulle vara hemma i Norden? När jag har perioder då livet känns toppen är jag alltid lite rädd för att katastrofen väntar bakom hörnet, känner du nånsin så? Tack för din läsvärda blogg!"Tack för att du läser bloggen! Bra fråga. Ja, våra barn smälter sömlöst in i det amerikanska skolsystemet. Många saker som är konstiga för Magnus och mig är självklara för dem. Däremot är Vidar mycket noga med sin finländska härkomst. Han är finländare, inte amerikan (ironiskt nog är det väl det mest amerikanska som finns, att claima att man är italienare, dansk, irländare för att ens förfäder en gång i tiden bodde där). Majlis är ju född på Sunset blvd så mer amerikan blir man inte, men vi talar svenska hemma, firar nordiska högtider osv. Tänker att barnen kan ha många länder och kulturer i sin repertoar.Jag vet inte om det är svårare att bli äldre i LA. Kanske rent ekonomiskt, jag antar att det kostar otroligt mycket att bo på ett trevligt seniorhem. Men gällande utseende och hur folk betraktar en tycker jag att LA är mycket mer tolerant. Här får man vara så ung, gammal, konstig som man vill. Tycker det är lite svårare att andas i Norden där alla måste följa ett visst mönster. (OBS tror inte vi tillbringar våra sista dagar i Kalifornien).Så intressant att du säger att fina stunder ibland skuggas av rädslan för att allt ska gå åt helvete. Maja coachade mig i det i somras och sa stängt att man ska njuta av att det går bra. Tror det går att öva upp sig att göra det. Och bra behöver absolut inte leda till katastrof, det kan leda till bra på annat sätt.
