Medan livet bara pågår läser jag om en femmånaders baby som förlorat ett ben och sina föräldrar i en bombräd i Aleppo. Om en pappa som försökt ge sina barn ett bättre liv (eller ett liv överhuvudtaget) och tappat taget om sin baby i Medelhavet när gummibåten han och en massa andra människor satt i kantrade. Jag försöker att inte tänka på de här barnen och föräldrarna, det gör för ont när min egen fem veckor gamla bébé ligger bredvid mig i sängen och grymtar. Aldrig har en sådan weltschmerz som när en är nyförlöst. En baby gör en så hudlös. Och kanske det är bra för det som händer i Syrien, på Medelhavet, i Afghanistan, Irak, Sudan och tusen andra ställen i världen är verklighet och vardag för massor av människor. Helt vanliga människor som är överlyckliga över sin nyföding, som kollar på Gilmore Girls och en gång i tiden kanske beställde hem thaimat för att de inte orkade handla. Det är så lätt att bli cynisk och tycka att det som händer är det normala. Att de människor som drabbas är annorlunda än vi. Att de inte känner på samma sätt. Att vi måste stänga våra gränser och “hjälpa där borta”. Jag vet inte vad jag kan göra. Min hjälp är kanske minimal, men många bäckar små och så vidare. Jag ska i alla fall donera en summa pengar till “Vi gör vad vi kan” och köpa en t-shirt. Read more
