Jag kunde inte släppa det där inlägget som Hanna skrev om hur läskigt hon tycker det är att springa ensam på ödsliga skogsvägar. Imorse läste jag om en tjej nånstans i Sverige som blivit mördad när hon var ute och joggade. Jag skrev ett inlägg på Hufvudstadsbladet om hur kvinnors rörelseutrymme begränsas på grund av hotet om våld och hur det är omöjligt att se på en man om han är våldsam eller inte. Det är nämligen sällsynt att våldtäktsmän går omkring med skyltar kring halsen där det det står “OBS: VÅLDTÄKTSMAN”. Självklart kommenterade en man som menade att det är lika rasistiskt att kalla män för potentiella våldtäktsmän som att säga att alla invandrare våldtar. Men det finns en stor skillnad mellan att säga att alla män kan vara våldtäktsmän och att alla invandrare våldtar. Alla män våldtar inte, men alla som våldtar är män.Det handlar mindre om att skuldbelägga samtliga män och mer om att be dem ta sitt ansvar. Det handlar om att se problemet med mäns våld mot kvinnor och vilja motarbeta det. Att inte genast flytta över fokus till sig själv och hur hemskt det är att uppfattas som en potentiell våldsförövare. På samma sätt som jag inte blir kränkt och känner att jag måste förklara att jag är GOD när någon säger att alla vita är priviligerade och därmed ansvariga för en strukturell rasism finns det ingen orsak för män att genast börja tala om sin oskuld när mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Om jag förde över fokuset på mig och började förklara att det bara är VISSA vita (alltid en grupp jag själv inte tillhör) som är rasister är jag en del av problemet. Om jag istället ser mina egna fördelar av min hudfärg och aktivt försöker motarbeta en diskriminering av rasifierade är jag en del av lösningen. Read more
