En av kvinnorna vi pratade med på strippklubb nummer två sade att hon var 42 år år gammal, att hon hade testat på att jobba i klädaffärer och på restauranger, men jämfört med strippklubben tjänade hon så lite pengar att hon inte hade råd att resa. Hon sa att hon hade tillbringat en stor del av sin barndom på Bali och älskade att resa. Hon berättade också att hon ofta känner sig som en psykolog på jobbet och ibland får dåligt samvete för hur mycket pengar hon tjänar på att bara prata med socialt handikappade män. Och att hon tyckte att det var orättvist att stiptease är så stigmatiserat, när män gör samma sak har det mycket högre status. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om strippklubbar (förutom att samtliga män på de vi besökte var slemmiga), men i dag läste jag Sofia Juvel på Arbetarbladet som förklarar varför tidningen inte bevakar Ladies Night. Juvel skriver bland annat: För att när män objektifieras är det en statusgrej och när kvinnor objektifieras så är det sexism. Det mesta som män gör har eller får högre status. Jämför till exempel hur sällsynt det är att en man skulle säga att han var en riktig flickpojke när han var liten. Däremot finns det jäkligt många pojkflickor. Eller hur gulligt det är med en pappa som stannar hemma och tar han om sina barn, eller hur läraryrket var ett högstatusyrke med bra lön fram tills att det plötsligt blev ett kvinnodominerat yrke. Read more
