Igår var det Martin Luther King Day och ledigt från skolan. Eftersom skolan var stängd sov alla länge och när vi väl steg upp och frukosten var uppäten gjorde jag dagens första misstag: Föreslog en lång och mysig promenad till Venice. Jag hade nämligen glömt bort att jag lever med en snart sjuåring som hellre spelar tv-spel än tar en “mysig promenad till Venice”. Utgår tydligen från att alla är medelålderstanter liksom en själv. Knappt hundra meter in i promenaden blev det dålig stämning som inte lättade förrän tre timmar senare då vi kommit hem. Jag försökte vara peppande och sträng. Körde med hot och mutor. Sen började det blåsa kallt dessutom. Och alla var hungriga. Stämningen steg inte trots att vi stannade och tankade lite energi. Jag insåg att barn ju hatar att promenera. Mitt humör vacklade och när jag föreslog att vi skulle skita i promenaden och vända hem kallade Magnus mig för martyr och sa att vi skulle fortsätta till Venice om det så var DET SISTA VI GJORDE. När vi till slut efter fyrtio år av vandrande längs med den sandiga strandpromenaden kom fram till Vencie Boardwalk kom jag ihåg att det egentligen är en ganska äcklig och smutsig plats med fyllon, knarkare, turister och folk som kränger skräpkonst och LA-merchandise. Allt inbäddat i ett moln av gräsrök. Jag tycker i och för sig att gräs doftar gott, men det kändes olämpligt att presentera droger för barnen så här tidigt. Vi gjorde en u-sväng och började en långa promenaden hem igen. Majlis började gråta, jag försökte mata henne, men inget hjälpte. Till slut kom Maggan på att vi hade en blöjsituation och utförde ett byte i skuggan av ett träd på en närbelägen gräsmatta. De sista kilometrarna gick vi alldeles tysta. Förutom då vi svängde förbi Mickey D för att utfodra männen i familjen och Vidar med munnen full av ostburgare utbrast att han älskar Magnus och mig (=älskar att vi köper honom hamburgare). Jaja, ska försöka påminna mig själv om den här dagen nästa gång jag vill ta en långpromenad med familjen. Read more
