Jag fick antologin Ingens Mamma häromdagen och trots att jag borde läsa och skriva för mina finals började jag läsa i boken. Och den är så sjukt intressant och bra. Texterna är skrivna av kvinnor som valt att leva utan barn. De skriver om hur obehagligt många tycker att deras beslut är och hur stark barnnormen är i Sverige. Tydligen är det väldigt provocerande med en kvinna som väljer bort att försöka sig. Micko Soncks Utan tangerade samma ämne, men med både kvinnor som inte kunde och inte ville få barn. Ingens mamma är radikalare. Augustvinnaren Lena Andersson säger bland annat: “För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig.” och i förordet frågar sig Josefine Adolfsson: “Varför är det så provocerande att påstå att det på många sätt är antifeministiskt, bakåtsträvande, kortsiktigt, cementerande, normerande, irrationellt och omoraliskt att skaffa barn?” Om alla alltid gör på samma sätt kan man ta det lugnt. Då vet man att man antagligen gjort rätt eftersom andra alternativ aldrig visualiseras. Men så fort någon bryter sig ut blir man själv tvungen att inse att det finns alternativ och att det också är ett beslut att inte fatta någon beslut alls. “Att säga att jag inte vill ha barn går inte eftersom alla vet att alla kvinnor egentligen innerst inne vill ha barn. Att säga att jag inte kan få barn fungerar inte heller eftersom alla kvinnor numera kan få barn.” Jag har bara läst de första texterna av tolv, men känner att jag vill prata mer om barnfrihet. Varför är det så fruktansvärt provocerande med kvinnor som inte vill föröka sig? Citatet i rubriken är för övrigt ett amerikanskt/italiensk ordspråk. Både osant och obehagligt. Read more
