I söndags tog jag Sleepy på morgonpromenad i parken utanför oss. När jag kom hem igen hittade jag inte mitt airpod-fodral. Blev alldeles kall eftersom jag insåg att jag haft på mig byxorna samma Sleepy tuggat ett hål i ena fickan på (till hans försvar hade jag hundgodis i det). Jag rusade tillbaka till parken och med hjälp en av granne, några främlingar och Find my Iphone lyckades vi hitta fodralet. En snäll själ hade lagt det vid en trädstam så man skulle se det bättre. Dagen efter tog jag Majlis till skolan och tog fram mina airpods för att lyssna på The Daily på vägen hem. Tydligen hade jag slarvat eftersom när jag steg in genom dörren märkte jag att mitt airpodfodral var försvunnet igen. Jag förbannade mig själv, slog på Find my Iphone och lokaliserade caset. Det låg precis utanför ingången till skolan. Jag vandrade tillbaka skolan igen. Den här gången tog det en stund innan jag hittade vad jag sökte efter. Jag övervägde till och med att ringa Magnus och be honom hjälpa mig.Fodralet hade trillat ner i en tät buske och gömde sig effektivt där. Appen hjälpte mig visserligen en del, men det tog ändå tio minuter innan jag triumfant kunde återförena hörsnäckorna med caset. Men det kändes så bra! Följande kväll var det Back to school-kväll i skolan. Jag är redan nu väldigt glad över Majlis nya lärare. Inga hemläxor, bara läsa och leka. Mycket fokus på att orka kämpa trots att något känns svårt, det finns alltid en väg. Läraren pratade om känslan av att stöta på ett problem och hur viktigt det är för självkänslan hos barnen att stöta på ett problem och lösa det. Jag kunde relatera.
