Idag hade en av papporna i Majlis klass (alltså, hon har inte en klasskamrat som är någons pappa utan en pappa till en klasskompis) ordnat en cykla till skolan-dag. Han organiserar detta ungefär var tredje vecka och det är väldigt mysigt. Ungarna samlas i en park på cyklar eller sparkcyklar, leker en stund och cyklar sedan i samlad trupp till skolan. Jag joggade efter gänget tillsammans med en mamma och vi började tala om skolmaten. Hon sitter i någon slags styrelse som ser över att skolmaten är hälsosam och frågade mig om Majlis äter mat från kafeterian eller tar med egen. Eftersom jag ganska nyligen klurat ut att barnen både äter skollunch och snacks och att Majlis ofta äter varm skollunch och efteråt snacksen (frukt, grönsaker, nötter, skorpor etc) som jag skickar med henne kunde jag svara på frågan om vad jg tycker om skollunchen. Jag påmindes dock igen om att jag vet ganska lite om det amerikanska skolsystemet.Nu tänker ni att jag ju har en son också och att hans skolgång borde ha hjälpt mig och Magnus att orientera oss i systemet, och det stämmer såklart. Men det svåra är alla oskrivna regler och kulturell skillnader. Äta skolmaten eller inte? Anmäla barnet till aktiviteter efter skolan som skolan ordnar eller völja privat (en kompis berättade imorse att hon betalar 600 dollar i månaden för dotterns danslektioner). Vad är en bra highschool? College? Hur ska en bra collegeessä se ut? Alltså tusen små saker som går att ta reda på, men som skulle vara mycket mer självklara om vi vuxit upp i det här landet.
