Igår samlade jag material för ett reportage och körde ner till Malibu. Hela PCH (Pacific Coast Highway) är stängd mellan Santa Monica och Malibu Canyon, men tack vare presskort fick Magnus och jag köra in. Det var helt tomt på privatbilar, men mängden poliser, brandbilar och militärfordon var något jag aldrig sett förut. Senast nationalgardet patrullerade på gatorna här var under Black Lives Matter-demonstrationerna 2020. Det var chockerande att åka längs med kusten. Så otroligt mycket var borta. De små träbarackerna, de stora pampiga villorna, Cholada med stans bästa thaimat och fiskrestaurangen Reel Inn. Allt var borta. Bilar som brunnit och brandmän som fortfarande släckte mindre bränder. Jag kör här flera gånger i veckan, men kände knappt igen mig. Jag har lagt upp några videon på Instagram. Jag bävar inför hur det kommer att se ut när det byggs upp. Jag antar att det är extremt rika bolag och människor som kommer att köpa upp största delen och bygga gigantiska villor. Många av de som bott länge här har ärvt sina hus och skulle aldrig ha råd att köpa ett på samma ställe idag. Eller kanske folk är rädda för havet och framtida skogsbränder och det blir svårtsålt? Det var mycket emotionellt att köra genom förödelsen och vi beslöt oss för att inte åka in i Pacific Palisades. Nu är vi hemma igen. Jag fick precis näsblod på grund av den dåliga luften. Igår hälsade Vidars bästa vän, som förlorade hela sitt hus, på oss och Vidar gav honom några tröjor. Tänk att förlora precis allt. Det är svårt att greppa och ett stort trauma jag tror att många kommer att bära med sig länge. Skolorna i området (som finns kvar) erbjuder pyskologhjälp per Zoom och delar ut lunch och frukost trots att de är stängda. Vi tar den dag, eller en timme, åt gången. Men mår alltså bra! Det finns många som har det mycket värre.
