Vår barn har alltid varit ganska bra på att åka bil. Ytterst sällan har någon blivit åksjuk (det skulle i så fall vara jag) och gnället går väl inte att komma undan, men det har verkligen varit överkomligt. Därför har vi haft möjligheten att köra runt med dem i Kalifornien sedan de var riktigt små. I lördags började vi färden ner från Palo Alto till Santa Monica. Vårt första stopp var Carmel by the Sea. En gullig (ganska turistig) stad där skådespelaren Clint Eastwood varit borgmästare (min kompis Tamara berättade för övrigt att Eastwood har en fru som älskar hästar och samma person som sköter om deras hästarena fixar Tamaras. Ack så liten Kalifornien är). Sedan fortsatte vi vidare mot Big Sur. Vi har åkt den här vägen flera gånger med jag blir precis lika hänförd över skönheten varje gång. Det är så otroligt vackert och kargt och stort och mäktigt. Det verkar alltid blåsa och havet är både turkost och svart samtidigt. Vågorna är alltid jättestora. Det lönar sig förresten att ta freeway 5 upp till San Francisco och highway 1 ner. Det går avsevärt mycket snabbare med femman, men är också väldigt mycket tråkigare. Bara åkrar och motorväg. Är det semester rekommenderar jag att stanna halvvägs, i Big Sur finns det hotell som kostar flera tusen dollar natten, men nästan lika mysigt är det att stanna på ett mindre motell i t.ex. San Luis de Obispo. Och förresten, när jag ändå tipsar så är Monterrey jättefint, inte minst akvariet där. Kan rekommendera ett snabbt stopp i San Sebastian där elefantsälarna ligger och solar sig/gnabbas med varandra. Eller varför inte besöka Hearst castle medan ni ändå är där. Kör ni bara förbi, håll i alla fall ögonen efter ett gäng zebror som fortfarande lever på Hearst Castles område och är ättlingar från zebrorna som fanns i William Randolph Hearsts privata zoo. Det var det! Eller på tal om barn och roadtrips så satt Vidar mest i bilen och spelade Legend of Zelda, medan vi andra beundrade utsikten. Men är man tolv så är man.
