Svenska skolan ordnar ett luciatåg varje år och varje år tar vi barnen och bänkar oss framför årets gulligaste performance. När jag ser barnen ställa sig framför publiken kan jag själv känna hur det var att stå med ett elektriskt ljus i handen, strumpbyxor som kliar och en krans i håret. Det är intressant hur minnen från barndomen kan vara så tydliga och hur blödig man blir med åren. Jag var så rörd att jag nästan började gråta när barnen sjöng Härlig är jorden. Vidar satt bredvid mig och viskade allt han kom ihåg från när han gick på förskolan Ankdammen/Ankkalampi i Helsingfors. Han mindes överraskande mycket. Han berättade också att han samma dag på lunchen tagit sina kompisar till skolans bibliotek och använt datorn där för att visa videon från luciafirande i Sverige och Finland. Efteråt träffade jag Frida och Malin (och Frida med sina barn) på vår kvarterskrog Spumoni. Vi åt pasta, drack ett glas vin och hade det otroligt trevligt. Firar ni lucia på nåt sätt?
