När vi flyttade till USA för tolv år sedan var mycket bekant. Platser, människor, uttryck, maträtter. Allt hade jag sett i amerikanska filmer och tv-serier. Ofta förvånades jag över att det var SÅ bekant, alla konstiga figurer jag sett på en skärm och antagit var karikatyrer visade sig existera i verkligheten. Men medan tiden gick insåg jag också att amerikanerna är mer annorlunda vad jag först trodde. Inte bara småsaker som att när man äter på restaurang kommer servitören fram minst två tre gånger bara för att fråga om allting smakar och om man vill beställa mer av något (min svåger på besök blev mycket irriterad över att inte "få äta ifred"). Eller att man nästan aldrig säger "bye", utan "have a good one", "see you later", "take care" eller något annat som är mindre definitivt än ett "good bye". Folk flyttar till USA och inte minst LA från hela världen och att generalisera är värdelöst, men jag för varje år som går funderar jag ändå allt mer på skillnaderna. Hur konservativa väldigt många är, inte så de går i kyrkan varje söndag (men vissa gör det), utan hur de ser på barn, jämställdhet och hierarkier på arbetsplatser. Hur långt före Norden ligger i klimattänk och återvinning (eller här finns ju det extrema som vanligt, men solpaneler och elbilar, men ingen reflekterar över att ta flyget). Samtidigt kan jag känna att jag inte är helt hemma i Norden längre. Ett decennium är en lång tid att bli marinerad i LA-kultur. När jag pratar med folk hemma på somrarna kan jag överraskas över att de befinner sig på sig fem veckor långa semester, men ändå klagar över hur mycket de jobbar. Eller bli irriterad över att ingen hälsar eller småpratar, vanligt hyfs liksom. Jag är inte ute efter en lösning eller tips. Tycker ärligt talat att det är kul och ett privilegium att få uppleva / betrakta flera olika kulturer och samhällen från ett utifrånperspektiv.
