Tack för att ni svarade på vad ni jobbar med! Måste erkänna att jag blev lite blyg. Ni jobbar med så imponerande grejer. Kul var det ändå att läsa. Tack igen! Bloggandet är tusen gånger roligare när det blir en form av dialog än när jag bara maler på.Idag har jag både skickat in den sista versionen av En gång om åretoch postat våra sista green card-papper. Jag som offentligt tjatar om att man ska fira både det stora och det lilla hade fullständigt glömt bort de här två ganska stora händelserna. Lyckligtvis hörde två av Magnus kompisar från Sverige av sig och undrade om vi ville äta middag med dem. Eller Magnus kompis döttrar, om man ska vara exakt. Vi träffades på Oysterette och det var så trevligt. Fint också att få skåla för både manus och green card. Hur som helst,jag tänkte också passa på att tipsa om en kort dokumentär jag såg igår. Den handlade om The Viper Room här i West Hollywood. Johnny Depps klubb där kändisar hängde på 90-talet, mest känd är väl klubben ändå för att det var här River Phoenix od:ade. Jag tycker att det är så kul att se hur Leonardo diCaprio, Jennifer Aniston, Johnny Depp, Juliette Lewis osv osv Berättarrösten i dokumentärensade en sak som en självklar, men som jag tänkte mycket på. Att det ännu på 90-talet var lite skämmigt att vara känd. Folk ville göra sin musik och sina filmer och visa hur sjukt bra det var. Kändisskapet var baksidan. Sedan vände det och sakta men säkert blev det viktigaste att bli känd och en biprodukt av det kunde vara en karriär inom musik eller filmbranschen.Jag tänker inte fallai fällan att tycka att det var bättre förr. Ganska lite var faktiskt bättre förr, men det är ändå mysigt att kolla på utvalda vissa delar av det förgångna. (Vill också tipsa om Kid 90 som kom ut tidigare i år, samma vibe och ännu bättre än Dark sida of the 90s)
