En sak som jag ofta retar mig på i USA är att mycket är så stereotypt. Det är paradoxalt eftersom jag samtidigt upplever en enorm frihet för alla att vara den man vill och leva som man vill här i LA. Kanske det inte är en grej bara i USA, men trots friheten upplever jag att många här liksom tickar för formulär A1 när de ska göra något. Typ: reser man på semester till Europa gör man två dagar i London, två dagar i Paris och två dagar i Rom. Ser Buckingham Palace, Spanska trappan, Colosseum och Eiffeltornet. Man klagar på maten, älskar Louvren, men förstår sig inte på trafiken. Är man från LA klagar man på att alla röker.(Innan någon blir kränkt, ALLA amerikaner gör såklart inte så här, men många.) Majlis var i helgen bjuden på födelsedagskalas hos en kompis. Temat var flamingo och pool. Och det var som om man haft ett formulär och tickat för hur ett övre medelklass födelsedagskalas i LA ska gå till: 1) hundvalpar att gosa med (funderar alltid på om de är drogade) 2) pool (med två inhyrda livräddare) 3) piñata 4) pizza 5) bord med godis (rosa för tjej/blått för kille). Mammor trippade omkring i högklackat och snygga klänningar. Pappor i mjuka short och urtvättade t-shirts.Det var såklart fantastiskt och lyxigt och barnen älskade det, men också lite... själlöst? Usch, känner att jag är ute på hal is nu, men hear me out. Jag tror att amerikanerna använder sig av trygga format eftersom deras liv på så många andra plan är osäkra. Knappt något socialskydd, förlorar man jobbet kan man förlora allt och bli hemlös, skolskjutningar, IRS, tv-nyheter som skrämmer upp en (Breaking News säljer bra med annonser) osv
