Hej från ett land som bombar ett annat land! Jag sms:ar med en av mina närmaste vänner i Abu Dhabi och hon svarar att hon står ute på gården och röker, allt är lugnt. En minut senare skriver hon att hon fått en varning om missiler och genast måste gå in. Några timmar senare får jag ett nytt sms om att hennes dotters simlektioner sker online den här veckan. När USA och Israel inledde sin attack mot Iran, Epic Fury (is everyone 12 now?) var det inte precis kristallklart varför de gjorde det. Alla formuleringar var minst sagt luddiga. I stället för att tala om demokrati, befrielse eller nationella ideal har Trump och försvarsministern Pete Hegseth konsekvent använt sig av antingen vaga eller aggressiva och vaga formuleringar om att “vinna” och bomba fienden och kräva total underkastelse.Oss emellan så tror jag det var Bibi Netanyahu som äntligen lyckades övertyga en amerikansk president att bomba ärkefienden Iran och att Trump ville bli ihågkommen som presidenten som “frigjorde” Iran. Trump är hög på framgången efter kidnappningen av Maduro i Venezuela, och så brukar ju krig vara en bra sak när man vill flytta inrikes fokus från en sak till en annan.Problemet med att bomba fram politisk förändring är att det hittills aldrig fungerat. Krig kan genomföras med stor militär precision och ändå sakna en tydlig plan för vad som ska hända efteråt. Kolla bara på Irak och Afghanistan. USA har ofta varit skickligt på att slå sönder en regim eller militär struktur, men betydligt sämre på att skapa något stabilt efteråt.När ett land attackeras utifrån förändras den inre politiken. Konflikten upplevs inte längre främst som en kamp mellan en regering och dess motståndare, utan som en kamp mellan nationen och en yttre fiende. Folk blir mer nationalistiska och oppositionen pressas tillbaka. Människor som tidigare varit kritiska mot regimen sluter ofta upp bakom den, åtminstone tillfälligt.Historiskt finns det två alternativ: Antingen överlever regimen och använder attacken för att stärka sin legitimitet genom just nationalism, eller så faller den och lämnar ett maktvakuum där mer radikala eller våldsamma grupper tar över. Irak efter 2003 är ett tydligt exempel på det senare.Tillbaka till Iran. Det är enkelt att jämföra med Bushs bombningar av Irak, men Iran inte Irak. Det finns några viktiga skillnader: Iran har en mycket starkare nationell identitet. Det är ett land med en historia som sträcker sig över två och ett halvt tusen år och många människor ser i första hand sig själva som just iranier. I Irak har identiteten oftare varit splittrad mellan shiiter, sunniter och kurder.Oppositionen i Iran ser också annorlunda ut än i många andra konflikter i regionen. I Syrien och Irak har de starkaste motståndarna till regimen ofta varit väpnade grupper med islamistisk ideologi, som haft egna miliser och militär struktur. I Iran är oppositionen till stor del civil och sekulär: studenter, kvinnorättsaktivister, journalister och andra som vill minska religionens makt över staten. Det gör att många av kraven handlar om demokrati, rättsstat och personlig frihet. Men just därför finns också ett praktiskt problem. Den typen av opposition är sällan organiserad för att ta kontroll över ett land om staten plötsligt faller samman. När ett maktvakuum uppstår brukar det i stället vara de grupper som redan kan mobilisera våld som fyller tomrummet.Blev det för långt? Orkade ni läsa? Hör gärna av dig med förbättringsföslag och önskemål på nyhetsbrevet. Jag vill att det här brevet ska hjälpa er att vara bäst på amerikansk politik nästa gång ni sätter er vid ett middagsbord och någon börjar prata om Donald Trump.
