Den här veckan har vi firat Thanksgiving i USA och det innebär att folk traditionellt reser hem till sina ursprungsfamiljer, kollar på fotboll, äter en konstig rätt med marshmallows, grillar kalkon och bråkar om politik. Själv blev jag bjuden på en fördrink hos en surfkompis och det tog inte länge innan vi anammade traditionen att prata om politik. Surfkompisen hade röstat på RFK (ja, Robert F Kennedy JR drog tillbaka sin kandidatur innan valet, men på grund av olika lagstiftning i olika delstater fanns hans namn fortfarande kvar på valsedlarna bl.a. i Kalifornien). När jag ofinkänsligt kallade surfvännen en dåre som röstat på en antivaxxare sa dåren att även Joe Rogan tyckte det fanns något skumt med covidvaccinet.Här svängde diskussionen in på skillnaden mellan journalistik och poddare/influencers och jag påmindes om hur svårt många har att se den. För er som prenumererar på det här nyhetsbrevet är detta förstås en självklarhet, men kan vi tala om Joe Rogan en stund?Poddar som Rogans bygger ofta på en familiär och personlig ton, vilket gör att lyssnarna kan uppfatta dem som mer autentiska och pålitliga också när innehållet inte håller för faktagranskning. När Rogan till exempel intervjuar någon som sprider konspirationsteorier eller pseudovetenskap ifrågasätter han sällan påståendena. Det är inte hans uppgift, enligt honom själv, eftersom han inte ser sig som journalist. Problemet är att lyssnarna ofta inte gör den distinktionen. Många ser Rogan som en sanningssägare, en man som vågar ta upp det "etablissemanget" inte vågar. Och här uppstår en farlig dynamik: när kritiska frågor uteblir, förvandlas podden ibland till en plattform för vilseledande information.Jag tror att polariseringen alla snackar om inte handlar om höger och vänster, ideologier och hur ett land ska styras, utan mellan dem som förstår värdet av kritisk, oberoende journalistik och de som inte gör det. Eller just nu verkar också folk som vanligtvis konsumerar traditionell journalistik ha tagit en paus från den. Enligt en psykolog i The Washington Post brukar man reagera på motsatt sätt efter en tragedi. Vanligtvis vill vi ha så mycket information som möjligt. Det är ett sätt, en sorts skyddsmekanism, att försöka bibehålla någon form av kontroll i ett skrämmande kaos.Men efter det amerikanska presidentvalet är nyheterna en påminnelse om hur lite som faktiskt förändrats och hur läskig framtiden möjligtvis är. För många är det enklare att bara stänga av. Amerikanerna lyssnar på fler ljudböcker, möblerar om hemma, lagar mat och fokuserar på det lilla de faktiskt kan påverka. Och ja, det verkar ge en viss psykisk lättnad för dem.Frågan är bara hur demokratin mår av detta. En fungerande demokrati kräver informerade medborgare som inte bara konsumerar nyheter utan också granskar och ifrågasätter makten. Om vi överlåter informationsflödet till poddare och influencers och samtidigt vänder ryggen åt traditionella medier, vem står då kvar och försvarar våra rättigheter? Jag tror att skillnaden mellan de som konsumerar obundna reportage och de som vill ha content som känns rätt kommer att bli allt större.Jag kommer antagligen inte att bli inbjuden på fler fördrinkar.
