Ett land som inger mig lite hopp är Polen. Inför valet 2023 såg demokratin där ut att vara på väg att kollapsa. Regeringspartiet Lag och Rättvisa hade riggat spelplanen: de tillsatte lojala domare i domstolarna, förvandlade statlig tv till propaganda som utmålade oppositionsledaren Donald Tusk som en utländsk agent och skrämde företagare från att donera till oppositionen genom att låta säkerhetstjänsten hotfullt granska kritiker.Jämförelsen med USA är obehagligt tydlig. Trump och Republikanerna använder samma manual: underminera medierna, försvaga domstolarna, skrämma väljare och universitet och utmåla oppositionen som folkets fiende. En skillnad mellan länderna är att Polens politiska system gav utrymme för en bred opposition att ena sig, medan USA:s tvåpartisystem gör det lättare för en minoritet att behålla makten. Elektorskollegiet kan ge presidentmakten till den som får färre röster, och i senaten väger röster i små delstater tyngre än i stora: Kalifornien med 40 miljoner invånare har lika många senatorer (två) som Wyoming med 600 000. Detta gynnar oftare republikaner.I Polen lyckades Tusk ändå vinna valet tack vare en bred opposition, tydliga budskap om korruption och inskränkta rättigheter (inte minst den hårda abortlagstiftningen) och en rekordhög mobilisering av väljare. Resultatet blev ett valdeltagande på 74 procent, det högsta i modern tid. Och när vi ändå är i Europa och pratar om auktoritära ledare är det oundvikligt att nämna Victor Orbán. Han har använt samma manual som Lag och Rättvisa i Polen (och inspirerat Republikanerna): kontroll över medier, lojala domare, skrämsel av opposition och företag, och på så sätt hållit sig kvar vid makten i femton år. Men inför valet 2026 ser läget lite ljusare ut för demokratin. Oppositionen, ledd av Péter Magyar, ligger för första gången tydligt före i opinionsmätningarna samtidigt som ekonomin skakar och inflationen urholkar Orbáns trovärdighet. Precis som i Polen handlar det nu om oppositionen kan hålla ihop och mobilisera väljarna. Orbán har fortfarande enorma strukturella fördelar, men Polens exempel visar att även välcementerade autokrater kan falla när missnöjet blir starkare än rädslan.Hur som helst: min poäng är att auktoritära ledare kan faktiskt förlora val. Historien är full av exempel där man lyckats trots demoniska autokrater: Pinochet i Chile 1988, Milosevic i Serbien 2000, Indira Gandhi i Indien på 1970-talet och Marcos på Filippinerna 1986. Oppositionen har klarat av att enas, man har mobiliserat väljare, erbjudit hoppfulla alternativ och vågat agera trots hot om bestraffning. Det visar att även när spelplanen är riggad finns det faktiskt vägar till seger. Demokratins överlevnad handlar inte bara om institutioner utan också om modet hos alla som vägrar acceptera att auktoritära spelregler är det enda som gäller. Folket har mer makt än vad man kanske alltid tror.
