Okej, otroligt generaliserande rubrik, men ni fattar. Här kommer veckans fredagsbrev. Klicka på länken så kommer ni till en länklista på det bästa jag läst i veckan.Ett av de första åren i Los Angeles hälsade en kompis på. Efter några dagar konstaterade han krasst att varje gång han stiger ut på gatan är han tvungen att dela ut dollarsedlar åt folk. Jag skrattade då, men tänker ofta på det. Det är skatten som alltid läggs på priset, dricksen på cafét (trots att man beställer vid disken och tar med kaffet hem), till killen som parkerar ens bil vid restaurangen, på själva restaurangen kan man välja mellan 18, 20 eller 25 procent att lägga på slutsumman i dricks, det är insamlingar i skolan, en massa extraavgifter som läggs på slutsumman på hotellrummet och airbnb:n och några extra dollar till Uberföraren. Summan på prislappen är aldrig den slutgiltiga summan.Amerikanerna runt mig tar det ändå ganska lugnt. Det enda jag egentligen hört dem sucka över är bensinpriset, som ironiskt nog är det enda som är billigare än hemma i Norden. Allt annat betalar de oftast utan att knorra. Snarare tvärtom, det är en heder att kunna betala (mycket). Den största skillnaden mellan amerikaners sätt att se på pengar och finländares är att finländare skryter över när de gjort en bra deal, hittat något billigt. Amerikaner skryter när de köpt något dyrt.Det är svårt att se förändringen i sig själv, men jag antar att min egen inställning till pengar blivit rakare. Jag betalar gärna, men jag vill också gärna ha rimligt betalt och skäms inte för att säga det. Det finns inget pinsamt i att se sin egen kompetens och arbetsinsats.
