En natt förra veckan när jag inte kunde sova lyssnade jag på New York Times-podden med Ezra Klein. Den handlade om forskning kring smärta och om hur smärta är kroppens sätt att varna oss för att något är på tok. Det finns folk med väldigt hög smärttröskel och de med lägre och såna som knappt känner smärta alls. De sistnämnda riskerar tyvärr att inte leva så länge.Nu blir det här en kraftigt förkortad version av samtalet och jag rekommenderar varmt att ni lyssnar på hela podden/läser boken den tar avstamp i, om ni är intresserade av ämnet.Känslan av smärta är något som hjärnan signalerar och hjärnan har inte alltid rätt, det är därför folk som förlorat ett ben eller en arm kan känna fantomsmärta. Alltså ha ont i en kroppsdel som inte längre sitter fast på kroppen. Det här beror på att hjärnan fortfarande har en form av karta av din kropp och på den kartan finns lemmen fortfarande kvar. Ett sätt att bota fantomsmärta är att hålla upp en spegel och visa hjärnan att det fattas en del av kroppen och att man därmed inte kan ha ont i denna. Och om hjärnan kan känna smärta på en plats som inte existerar, kan den också känna smärta på en plats som kanske inte varnar för att kroppen är trasig.Det här innebär självklart inte att smärta inte är äkta eller att folk som har ont bara kan se sig i spegeln eller gå i terapi för att bli smärtfria. Smärta gör ont och är verklig. Däremot måste hjärnan ibland få hjälp när en del av kroppen gör ont. Hjärnan använder nämligen all den information den har, tidigare erfarenheter, känslor och intryck, vid sidan om informationen som kommer från den del av kroppen som är skadad. Ibland stämmer inte gamla erfarenheter in på den aktuella situationen och smärtsignalerna är fel/går att arbetas bort genom att korrigera hjärnan.I podden talar de om akut smärta (tre månader eller mindre) och kronisk smärta (tre månader eller längre). Ibland, INTE ALLTID, är kronisk smärta något som hjärnan tränat fram. Hjärnan formas ständigt efter det vi sysslar med. På samma sätt som man blir bra på att spela piano eller fotboll när man gör det regelbundet under en lång tid kan hjärnan övas upp att ge stor plats för smärta. Ju mer vi övar på att ha ont, desto mer ont har vi. Hjärnan kan också ha fel ibland när den varnar oss för smärta. Det går också att till en viss mån vänja kroppen att känna mindre smärta.Jag tycker också att det här är låter lite provocerande, har man ont så har man ont. Men samtidigt är det självklart att smärta också hänger ihop med stress, känslor och erfarenheter. Och att det blir fel ibland. Känslor är ju bara hjärnan som gissar. Äh lyssna själva.Här finns alla länkar till fredagsbrevet.
