Okej, jag ska vara helt ärlig. Jag hade tänkt skriva om AI idag, men så var det någon på Twitter som undrade om det finns ett enda nyhetsbrev som inte handlar om ChatGPT eller Bing så jag lade ner mina planer (skriver kortare och länkar längre ner istället.)Därför blir det något helt annat den här veckan, nämligen det brittiska kungahuset och internaliserat kvinnohat! Wohoo! Jag inte så mycket att säga om själva statsskicket monarki annat än att det är förlegat och borde skrotas. Kungahusen (drottninghusen!) kunde fortsätta existera under någon form av PR/turistorganisation utan politiskt inflytande.Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. I helgen sker kröningen av kung Charles och givetvis blossar också hatet mot hans hustru (sedan 2005) Camilla upp. Camilla är en av de minst populära kungligheterna (bara Andrew med kopplingen till Jeffrey Epstein, människohandel och pedofili rankas lägre). Charles är inte speciellt populär han heller, men avskyn gentemot Camilla ligger i direkt proportion till kärleken gentemot den evigt unga, vackra och oskyldiga Diana. Och där Diana var just ung, oskyldig, vacker och hederlig var Camilla i jämförelse alltid gammal, redan gift (alltså inte oskuld), en ohederlig home-wrecker och opportunist. Det var hon som förstörde allt för Charles och Diana och i längden för hela det brittiska kungahuset. Kanske till och med britterna.Att unga, normativt vackra kvinnor alltid är goda och gamla, fula är onda är något som Disney påmint oss sedan filmen om Snövit kom ut 1937. När man en gång börjar tänka på det (eller vilken hudfärg dummisarna har) är det svårt att inte se mönster.Mina sociala media-flöden insisterar på att ge mig content om hur underbar och vacker Diana var och hur ful och dum Camilla är. Ung och snygg mot gammal och rynkig (=ful). Inte undra på att det går så bra för skönhetsindustrin. Ingen vill vara Camilla.Föreställ er en värld där kvinnor inte automatiskt ställs mot varandra. Där vi inte måste välja den ena av två. Där boven i dramat var Charles (om det nu måste finnas en bov. Folk skiljer sig hela tiden). Där Diana var en empatisk och bra person som gifte sig med en man som redan var kär i en annan kvinna. Och där Camilla efter en fyrtio år lång kärlekssaga till slut fick sin prins på slutet? Ändå ganska bra ingredienser för en kärlekshistoria: först det massiva motståndet, folkets hån och hat, familjens protester och till slut den kröningen som visar att kärleken övervinner allt. Till och med över det brittiska kungahusets cementerade regler och traditioner. Jag vill att Curtis Sittenfeld skriver en roman ur Camillas perspektiv. Såklart utan att klanka ner på Diana. Två kvinnor kan existera i samma universum utan att den ena måste vara ond och den andra god.Här finns veckans länkar.
