Förra veckan fick jag ett vänligt DM av en man som lyssnar på min podd Skåpet. Han skrev att han verkligen gillade podden, men tyckte det var tråkigt att vi så ofta trashade män. Han såg sig själv som en annan sorts man, en snäll en, och tyckte det var bekymmersamt att de “dåliga” männens skugga föll över honom. Och jag fattar, inte alla män osv. Men det är värre att bli utsatt för diskriminering och orättvisor än att bli ihopbuntad med en grupp som diskriminerar (och kanske själv gynnas lite av det). Orättvisor försvinner inte av sig själva, det första steget är att uppmärksamma dem, sen gäller det att ta till handling. Det svarade jag ändå inte, jag skrev bara “tack för att du lyssnar”. Jag hinner ytterst sällan diskutera med främlingar på internet. Det sagt är det verkligen inte alltid kul att vara kvinna på internet. Det skulle nuförtiden aldrig falla mig in att skriva något politiskt på Twitter. De gånger jag gjort det har ett gäng användare med fler siffror än bokstäver i sina namn kastat sig över mig. Vem bryr sig om anonyma troll, säger ni nu. Jag fattar, men känner själv att jag inte orkar. Har jag något att säga säger jag det i en podd eller här. (Trots att kvinnliga journalister generellt är utsatta för mer hot och hat än medelmannen har jag kommit lindrigt undan). Här är ett exempel på hur det är att vara kvinna och journalist på internet. Men Yell at MeThat’s How It Works When You’re a Woman on the InternetHär kan du prenumerera på mitt nyhetsbrev och läsa veckans bästa länkar.
