Jag är lika förvånad som ni. HUR kan det redan vara oktober? Eller tekniskt sett är det den 30 september när jag skriver den här meningen, men jag kom hem från Stockholm till Santa Monica igår och det här nyhetsbrevet kommer inte att åka ut förrän det är den första oktober i Europa.Men det är inte därför vi är här. I det nästa avsnitt av podcasten Skåpet (den jag gör med Cecilia Blankens och Johanna Swanberg och som kommer ut på måndag) pratade vi bland annat om hur man kan stöda de iranska kvinnorna. Gör man det på sociala medier? Det blir lätt konstigt inklämt mellan outfits och lyxiga bruncher på Instagram. Samtidigt är det heller ingen lösning att inte göra någonting alls på grund av ängslighet. Att vara ängslig är ett privilegium. Och det är en bra påminnelse om att folk är mer än en sak, man kan vara feministisk kämpe och gilla snygga skor samtidigt. Hur provocerande det än låter.Cissan kom i alla fall med förslaget: “Dela bra texter skriva av andra eller skriv själv”. Själv sa jag “Dela iranska kvinnors vittnesmål. Deras konton tas ner och möjligheten att komma ut på internet är begränsad. Vi kan vara deras röster”.Det finns såklart mycket mer att göra än att dela grejer på internet, men litet är bättre än ingenting. Att säga att man inte bryr sig om politik är det mest priviligierade och världsfrånvända man kan göra. Jag kan börja med att tipsa om den här essän i The Atlantic. I motsats till kvinnor i andra länder riskerar jag ingenting genom att dela den.Här finns länkarna.Jag vill också tacka er för att ni inte bara läser, utan också betalar fem dollar i månaden för det här nyhetsbrevet. Det betyder mycket för mig. Det är också mycket fint att ni är människor som hellre betalar för innehåll än översköljs med reklam. TACK!
