I veckans nyhetsbrev skriver jag om prestation och optimering. Jag läste nämligen den här artikeln om perfektionism i The Economist (tack Paulina Modlitba för länken!) Författaren Thomas Curran skriver att perfektionism är en epidemi i vår kultur. Han delar in den i tre delar 1) perfektionisten på arbetsplatsen. Den här perfektionisten också beskrivas som en workaholic som aldrig känner sig riktigt nöjd eller klar med sitt arbete 2) personen som har orimliga förväntningar sina kollegors arbetsinsatser och försöker tvinga dem till perfektion (exempel: Steve Jobs) 3) perfektionisten tror att man i alla livets områden måste förbättra sig. En evig optimering mot att bli sitt bästa jag.Den här ständiga strävan efter att optimera sitt liv syns i hur vi tränar, äter och inte minst i skönhetsindustrin. En människans kropp, ansikte och frisyr kommer alltid att ha områden att förbättra. Det spiller över på sociala medier där innehållet ständigt kan bli lite snyggare/roligare/mer känslosamt. I bästa fall leder det till fler följare som en bekräftelse på att man gjort rätt. Hemmet kan inredas mer smakfullt efter rådande trend, semestern bli roligare och mer givande (=avundsvärd), barnen mer framgångsrika, karriären peka brantare uppåt osv En stor del av vår kapitalistiska kultur baserar sig på att aldrig vara nöjd och därför konsumera sig till en (imaginär) uppgradering av livet.Curran skriver också att speciellt unga människor mår dåligt av att hela tiden bli bedömda och rankade, både av sig själva och omgivningen. Vi har utvecklat en kultur där livet är ett projekt som ska skötas så vi i slutet får maximalt med likes, fem stjärnor och goda recensioner. Han fortsätter (och just det här kunde jag inte sluta tänka på):Misslyckanden får inte bara vara misslyckanden, utan ska omvandlas till en chans att samla lärdom för att bli en bättre, mer lyckad människa. Curran skriver om psykologen Don Hamachek: “He even reproaches Barack Obama for enjoining young people to learn from their mistakes. Instead, he says, failures should be “allowed to simply wash through us as a joyous reminder of what it means to be a fallible human”.Det handlar med andra ord om att acceptera det mänskliga i det operfekta. Och nu menar jag inte det koketterande, publikfriande misslyckandet som är så vanligt på sociala medier, utan när det går åt helvete och ens första reaktion är att skämmas, men sen påminner man sig själv om att det är en del av att vara människa.Här finns länkarna.
